Varför skolan måste förstatligas

DebattSkola och förskola

Idag överlämnar utredaren Leif Lewin sin rapport om kommunaliseringens följder till regeringen. Bilden är tydlig: Kommunaliseringen har varit ödesdiger för den svenska skolan.

Egentligen, i den bästa av världar, ska skolan vara kommunal. Det finns många argument för en kommunal huvudman för skolan, inte minst att besluten ska fattas så nära verksamheten som möjligt. I praktiken har det visat sig att kommunala politiker av olika anledningar inte har prioriterat barn och ungdomars utbildning – vilket kan ha visat sig i betygsättningen av den svenska skolan.

Ett argument som framförs som bevis på att Björklunds politik är helt misslyckad, är PISA-studien. Vad man lägligt har ”glömt att ta med” är dels den klassiska matematiska vinkeln att man får större skillnad i resultat ju mindre urvalet är (läs tidigare inlägg) dels att de elever som deltog i PISA-studien gick i årskurs 9 när mätningen gjordes för snart två år sedan. De är, som Björklund skriver i debattartikeln ”den sista årskullen i Sverige som gick igenom hela grundskolan i det gamla skolsystemet; den sista årskullen med de gamla läroplanerna, de gamla kursplanerna, den gamla betygsskalan, den gamla skollagen och med få nationella prov.” Att basera en allmän nedgörelse av den förda skolpolitiken på PISA är både oärligt och felriktat.

 

För ett tag sedan läste jag på Facebook någon som kommenterade en artikel om någon skola ute i landet som hade misslyckats. Den upprörda kommentatorn ondgjorde sig över Björklunds skolpolitik – varpå jag undrade hur Björklund kunde hållas ansvarig för kommunala politikers prioriteringar? Kommentatorn blev svaret skyldig. Ett annat exempel som brukar anföras från regeringshåll är införandet av förstalärare och adjunkter. De här åtgärderna att stärka lärarnas status och införa motiverande tjänster har inte alls fallit så väl ut som regeringen hade hoppats. I ett P1-reportage ondgjorde sig en kommunföreträdare för de ”extrakostnader” som skulle uppstå, även om de är helt upp till kommunerna hur man lägger upp tjänsternas innehåll. I flera kommuner verkar av någon anledning gratis fritidstjänster eller nya idrottsanläggningar för kommuninvånarna ha prioriterats högre än barn och ungdomars utbildning.

I andra fall saknas en kommunalt skatteunderlag för en behövlig satsning på skolan. I vissa kommuner har det bristfälliga underlaget dessutom kombinerats med en avog inställning till privata alternativ – kan inte kommunen betala ska inte något privat bolag komma och ta över kommunens bristande förmåga. Inte ens föräldrakooperativ får driva skolor i dessa kommuner. Kombinera alla skäl ovan och det börjar framstå som om ett förstatligande av skolan är vägen att komma ur skolans besvärliga situation.

Samtidigt finns ytterligare en effekt av den delade vårdnaden om skolan – ansvar utkrävs publikt på fel nivå. Det senaste exemplet, dagen till ära är Frida Boisen i Expressen som ondgör sig över Göteborgs politikers prioriteringar, eller brist på desamma, gällande Nordhemsskolan. Den ställs mot väggen i det illröda Göteborg är inte stadens ansvariga politiker – utan av någon anledning Jan Björklund…
Det är okänt hur Boisen resonerar när hon kommer fram till den slutsatsen.

I mina ögon är huvudargumentet att åter förstatliga skolan den att alla barn, oavsett var de bor, har rätt till en likvärdig utbildning.
Kommunernas resurser – genom prioriteringar eller skatteunderlag – ska inte slå ut barn och ungdomar helt beroende på att de bor på ”fel” plats. En sekundär effekt vore att ansvarsfördelningen blir tydligare mellan nationell nivå och kommunala ansvar.

Martin Skjöldebrand
Folkpartiet Tyresö