Folkpartister älskar att läsa

Okategoriserad

Fantasyälskaren Martin Skjöldebrand recenserar triologin  The First Law av Joe Abercrombie

Jag har länge läst fantasyböcker. Jag tror det började med ”The Hobbit” under tidiga tonår, för att därefter fortsätta med ”Sagan om Ringen” och de andra trilogierna man ”måste” läsa för att man ska säga att man läser fantasy

Problemet med många är, som Joe Abercrombie skriver, att de följer en ganska standardiserad mall.

There’s a grumpy wizard, a deadly barbarian, a jumped-up nobleman and some feisty girl, more than likely. They’re all engaged in a mysterious quest to bring that from there, and they’re all made out of cardboard. Probably there’s a dark lord of some kind involved. They talk like extras from a bad soap opera. They fight like extras from a bad cop show. Probably there’s a prophecy, and a farmboy with mysterious parentage, and if not a magic tower, then certainly a strange tall building of some kind. There’ll be battles, there’ll be intrigue, and I wouldn’t be at all surprised if a magic sword came up somewhere along the way.

Det hela blir ganska monotont i längden. Det finns, trots allt, ett ganska begränsat antal sätt att variera den här formeln och Abercrombie, och många andra hade läst nog av detta.
Så han skrev trilogin bestående av böckerna ”The Blade Itself”, ”Before They Are Hanged” och ”The Last Argument of Kings” som bildar ”The First Law”.

Till en början ser vi ut att följa den standardiserade formeln

”a grumpy wizard” – jupp
Bayaz är en åldrad magiker med en misslyckad assistent som sprider allt annat än välvilja omkring sig.

”a deadly barbarian” – jupp
Logen Ninefingers, är seriens huvudfigur och arketypen av barbarhjälte som löser allt med svärdets makt.

”a jumped-up nobleman”
finns också i Jezal dan Luthar som är en fullkomligt odräglig, bortskämd spoling endast intresserad av … tja, vin, kvinnor och spel förefaller ligga när tillhands. Och den mörka kraften finns naturligtvis också i Sand dan Glokta, den före detta arméofficeren som numera är inkvisitor (förhörsledare/torterare för nutidsmänniskan) i tjänst hos makten och som hatar allt och alla.

Scenen är satt för första delen av historien när Bayaz samlar sina hjältar ”to bring that from there”.

Men … ju längre historien utvecklas desto mer börjar man ifrågasätta sina schabloner av karaktärerna. Logen utvecklas från den klassiske hjälten till den blodtörstiga psykopaten, Jezal dan Luthar från den odräglige snobben som föraktar alla icke-adliga, Sand dan Glokta från hin håle till en högst mänsklig varelse full av sarkasm för samtliga omkring sig och Bayaz själv blir allt odrägligare och överlägsnare. Man börjar starkt ifrågasätta att allt är som det ser ut. Mot slutet av serien är man så less på ”hjältarna” i historien att man önskar att Abercrombie helt sonika gjort sig av dem alla på vägen (inklusive Logen Ninefingers, eller kanske framför allt honom). Man börjar till och med hoppas att det ska gå bra för några av ”the bad guys”. Hela handlingen knyts mästerligt ihop i den sista delen och det visade sig att saker och ting mycket riktigt inte alls var som de såg ut från början.

Om ni vill läsa Fantasy som ställer allt på huvudet, som vänder på alla förutfattade åsikter om hur fantasy (samhället) ser ut och som inte innehåller en enda alv kan serien rekommenderas varmt. Presumtiva läsare varnas dock – Abercrombie @LordGrimdark på twitter – är en ledande företrädare för den sub-genren inom Fantasy som kallas ”Grimdark”. Inom det som kallas Grimdark finner vi en blandning av hårdkokta berättelser, Eddans brutala verklighet och Science Fictions dystopier. Det kanske inte är en serie böcker man sätter i händerna på barn i tidiga tonåren.

Om man tycker att en hel trilogi är för mycket, kan ”Best Served Cold” rekommenderas som är en Abercrombiesk omskrivning av ”Greven av Monte Christo”.

Martin Skjöldebrand
ersättare i Barn- och utbildningsnämnden